Åh vad länge sedan det var vi skrev någonting nu! Lite tråkigt, men så är livet ibland. Jag, Ylva, har som vanligt ägnat mig en hel del åt tacksamhet. Och jag är till och med tacksam över att jag är tacksam, för det ger mig så mycket välmående. Har ni provat det? Ren och skär tacksamhet? Jag har hittat ett ytterligare ett bra användningsområde för det och det är som stressbrytare. Tacksamhet är en akutåtgärd som kan ta mig ur stresstunneln på en minut. Det är faktiskt sant! Som när jag fastnar i språnget och känner hur omöjligheten suger tag i mig. ”Det här kommer jag aldrig kunna lösa. Det är för mycket/för svårt/ för kort om tid/etc.” Någon som upplevt den känslan? Som får mig handlingsförlamad tittandes rakt framför mig med tankarna snurrande som virvelvindar i huvudet. DÅ, precis DÅ, är det dags att tänka ”vad har jag att vara tacksam över? Jo, jag är tacksam för att jag lever, att jag har nära och kära, att jag har någonstans att bo, att jag har ett jobb, att jag kan se, höra, gå, andas, osv” Och vips är jag ute ur tunneln. Jag har skjutit ut mig till en högre nivå och kan med hjälp av distans se var jag ska börja. Och hur viktigt, eller snarare oviktigt, det jag stressat upp mig över är i relation till hela mitt jag, hela mitt liv. Distans – på en minut! Det kan göra underverk med virvelvinden i huvudet. Plötsligt är det ett pariserhjul där inne. Strukturerad åkning i lagom takt med fin utsikt! Så välkommen ombord!
